Stockholm upplevde under 1800-talets senare del en enorm folkökning. Stadens invånarantal ökade under århundradets tre sista årtionden från 136 000 till omkring 300 000. Störst var ökningen under 1880-talet, då antalet stockholmare ökade från 168 000 till 246 000, en nästan 50-procentig ökning. För Adolf Fredriks församling var ökningen under 1880-talet ännu större procentuellt sett. Församlingens befolkning ökade då från omkring 18 000 till 40 000. Efterfrågan på bostäder var givetvis oerhört stor. De centrala delarna av staden och nedre Norrmalm var fullbyggda varför man bland annat sökte sig längre norrut för att hitta mark att bygga på. I och med att stadsplanen fastställts 1879 kunde byggnadsverksamheten sätta fart och under 1880-talet nådde den sin kulmen.

Varken förr eller senare har det byggts så mycket i staden och detsamma gäller för just den här delen. I och med att man här huvudsakligen byggde på jungfrulig mark kunde exploateringen ske mycket snabbt. Närmare 150 fastigheter uppfördes under 1880-talet i denna del av staden. Flertalet av dem står kvar än idag och sätter därför i allra högsta grad sin prägel på dessa kvarter.

Dessa 1880-talets hyreshus rymde i allmänhet tämligen små lägenheter. Byggnadsordningen från 1876 maximerade hushöjden från tidigare 4 till 5 våningar, där den sattes i direkt relation till gatans bredd.

Enligt den nya byggnadsordningen skulle kvartershörnen fasas för att man skulle få bättre sikt, vilket också genomfördes konsekvent i dessa kvarter. Ofta markerades hörnet av till exempel ett kupol- eller altanförsett torn. Fasaderna putsades i regel och var symmetriskt uppbyggda. Bottenvåningen var ofta kraftigt rusticerad och fasaden i övrigt försedd med våningslister och avslutande gesimser, pilastrar och hörnkedjor samt olika typer av fönsteromfattningar på husets olika våningar. Portalerna försågs med skulpterad dekor.